Liv eller död, riktigt ruggigt!

Ennu en känslosam vecka på Farmen och nu börjar bli jobbigt på riktigt. Det är oerhört svårt att förklara exakt vad vi genomgått då vår situation inte tillhör vanligheten. Men jag ska ge ett försök:)

Förlösa suggan: Vi visste att suggan var höggravid och vi hade noll koll på när det var dags, då vi inte fått detta berättat för oss. Kändes som om alla farmare kutade in till stackars Sara-Marie stup i kvarten för att se till så att hon var okej. Haha inte för att någon utav oss visste vad vi skulle göra, men vi gjorde det iallafall:) Jag minns när jag kom en utav gångerna så låg hon och tokflämtade. Paniken inom mig slog i taket och jag inser i det här ögonblicket att jag har noll koll på vad som komma skall. Det stod ingenting i bondepraktikan och så vitt jag visste så hade ingen förlöst en sugga tidigare.

Visst har jag haft kompisar som fött barn haha. Men det är ju inte direkt samma sak och det är ju inte direkt som om att jag har varit med när dom fött. Haha det har mer varit prat om före, under och efter, vilket jag kände fick vara nog. Jag greps iallafall av panik och sprang och hämtade en ”filt” tillsammans men någon annan (helt glömt vem jag var med). Vi dränkte den i kallt vatten och la över henne. Hon envisades nämligen alltid om att skuffa undan allt halm och lade sig alltid på det iskalla betonggolvet. Nu var det verkligen närmre än någonsin.

När Robin sedan kutar in dagen efter och berättar att: nu händer det, kändes det helt overkligt. När vi kom in i ladan hade hon redan fött en kulting och det kändes som en evighet tills kulting nummer två kom. När den väl kom så var den död, ni kan ju bara tänka er hur besviken man blev och det var även nu jag blev påmind åter igen ”Vad tusika, vi kan ju inte det här! Vad händer om någonting går fel?” Vi kan ju inte direkt ringa till någon:/ Att föda är det naturligaste som finns och det är naturens gång men jag vet ju att det kan ju gå fel och känslan av att inte kunna hjälpa till är KASS! Så att se den lilla kultingen ligga där helt livlös och Lina som försökte massera och blås rent ( eller något sådant) var oerhört blandade känslor. Sen när suggan reser på sig smidigare än 4kylskåp som är ihopsatta klaffsa runt och nafsa på den levande kultingen och kliver på den döda var ett skräcksenarie utan dess like. Jag trodde verkligen att hon fick fnatt och skulle äta upp dom. I det ögonblicket ville jag inget annat än att ha en kunnig människa på plats 🙁

När hon väl hade förlöst alla kultingar började nästa vidriga del av livets gång. De kultingar som inte fick någon spene blev svagare och svagare. Av ren okunnighet värmer vi komjölk för att vi tänker att så länge dom får i sig någonting så kanske vi kan rädda livet på dom.

 

Jag fick en liten kulting som var så svag, han hade inte öppnat ögonen än och var helt ledlös. Jag känner hur hjärtat slår svagare och svagare. Jag håller den lilla kultingen under tröjan och direkt mot hjärtat samtidigt som jag försöker få igång ”tutt-reflexen” genom att trycka in mitt lillfinger i munnen. Den här stunden kändes som den längsta någonsin. Känslan när kultingen helt plötsligt reagerar och kör en svag tutt-reflex är obeskrivlig. Jag trycker in en liten spruta i mungipan direkt och jag känner hur hjärtat sakta går hårdare och hårdare. Inte konstigt att jag blivit mer känslosam efter mitt deltagande i Farmen.

  
  
  
  
  
  
  
  

Rattarunt 

Som ni flesta redan har förstått så har jag oerhört svårt att sitta still. Jag vill helt hålla på med 511 miljoner saker samtidigt och helt varit klar med allt igår:) Som tur var har jag nu ett jobb där jag får rattarunt i stort sett hela Sverige. Jag träffar nya människor och besöker nya platser dagligen. Detta medför även att jag har möjligheten till att träffa folk som jag tyvärr träffar allt för sällan:)

Senast på min lilla tur hade jag fördelen att träffa Morgan:) Fick en liten rundtur av Örebro:) Sjukt fint vare!

Nästa vecka ska jag till Malmö och veckan därpå till Jönköping och därefter Göteborg:)

  

Sammanfattning av föregående vecka på Farmen

En boll: ÄNTLIGEN! Som jag har väntat. Tänkte inte på det alls men märkte att jag bjöd på en hel del skratt när jag kläckte kommentaren i förra veckans program. Och i efterhand kan jag verkligen förstå att folk funderar hur i hela friden jag tänkte. Haha 5-6 veckor utan någon koppling till den ”vanliga vardagen” och jag saknar en BOLL… Haha det finns faktiskt en tanke bakom valet av personlig sak. Enda gången jag kan koppla bort allt som snurrar i mitt huve men framförallt i detta fall koppla bort omgivningen. Så är det med en boll 🙂 Jag spelar handboll idag och har gjort det i massa år och när jag är på planen, får klister på fingrarna och plockar upp med boll så försvinner allt skit i livet:) Livet leker:))

Goooodis: Behöver nog inte ens kommentera detta. Shiiiit va gald jag blev:)) Att vara utan socker så här längeär någonting jag aldrig skulle vilja utsätta mig för igen:P Hemma har jag nämligen en godislåda. För er som inte har det kan jag berätta att det är världens bästa grej. Man har en låda hemma istället för kryddor och skit så fyller man den med godis:)) Robin går loss på lådan varje gång vi är hemma hos mig. Men även han kommer att lära sig (som man gör efter ett tag) att man inte behöver äta bara för att det finns. Den här lådan är min vardagslyx, jag tar en bit choklad eller en kaka och sen är det nog:)) Rekommenderar det starkt, har min pappa till att tacka för denna fyndiga låda 🙂

Tjaffset mellan Nina och Robin. Veckan som Nina var storbonde var oerhört psykiskt påverkande för mig. Det ni inte ser så tydligt i rutan är att jag står konstant mellan dom två hela tiden. Nina vill lyfta mig till skyarna, då jag själv inte alla gånger kan se när jag gjort någonting bra utan bara ser förbättringsmöjligheter. Och Robin som står på andra sidan och irriterar sig på henne för att han upplever att Nina inte uppmärksammade killarna. Min röst blev aldrig hörd, vilket var sjukt frustrerande. Jag lyfte Robin varje gång men Nina fortsatte hylla mig och Robin jävades med Nina genom att säga att det bara var jag. Vilket resulterade i sjuk frustration. Påminde om uppväxten när föräldrarna bråkade med varande och en annan satts i kläm :/

Nära på att åka ut: Lina präntade in en sak i mitt huve efter tävlingen som var igår; Tro på dig själv och ta god tid på dig! Jag har en tendens att inte göra det alla gånger, bli lite matt å sen rafsa till med någonting. Pinnen vi skulle såga av, tappade markeringen på, sjukt klantigt men jag vet inte om det hade blivit bättre ändå. Jag sa iallafall till Paolo: Fan den där är 2,07. Och jag hade sågat 2,08. Men men jag är nöjd. Sen när vi skulle väga katten så skrev jag först 0.6 någonting sen ändrade jag mig till 1,3 någonting sen tänkte jag ” vafan jag måste ju ha med mitt turnummer”. Hahah vilket är nummer 9. Smart haha, jag tänkte dock inte på att min chansning blev ca 2 kilo. Smart drag, men mitt tur nummer levererade med 0,695g. Även om jag visste hur händelseförloppet var igår så satt jag och bet på naglarna:)

Det som komma skall den här veckan var ett nytt psykiskt steg för mig. Känslor har aldrig varit min starka sida men den här veckan lyckas Farmen få mig till att visa sådant krafs också:P