Bus på gång:)

Kan inte sluta skratta! Det finns verkligen absolut ingenting som jag skulle vilja göra mer än att berätta om vilket bus jag gjort. Många utav mina vänner tycket att jag varit lite tillbakadragen och tyst meeen nu blir det ändring på torpet:) Lova mig att ni inte missar ett enda avsnitt denna vecka! Det kommer åter igen bli en händelserik vecka, Fredrik som storbonde, jag som gårldskarl, det ska göras ett hål i ladgårdsväggen (rena rama helvetet), eventuellt en kräftskiva meeeen bästa är utan tvekan mitt bus. Gaah va jag velat berättat detta länge hoppas dom fått ihop materialet bra:)

 

Bråket över plugghetsen….

…överdrift till tusen.
Jag är en sjukt principfast person, på både gott och ont. Vet ej om det är lagkänslan som kickar in eller om det är någonting jag blivit drillas med sedan jag var ung. Det här gäller även tid, jag HATAR folk som är sena och någonting jag hatar mer är när jag själv är sen. Blir jag en minut sen till ett möte då ringer jag och berättar det. (Ska man göra någonting, ska man göra det riktigt annars kan man skita i det. För er som läst mitt tidigare inlägg förstår innebörden av denna dryga mening haha).

Gårdagens ”anklagelser för fusk” som Expressen så fint betonar den lilla händelsen är lite utav ett skämt. Vi satte upp en regel tidigt för att vi skulle dra en gräns, med anledning av att folk inte skulle plugga på dagen. I en grupp behövs det riktlinjer för att underlätta dagen. För mig finns det ett tydligt syfte till varför lagboken finns. Det är sunt förnuft för vissa och för andra någonting helt nytt. (Jag anklagar inte att Nina och Sofie inte tillhör dom som inte förstår.) Jag tog upp frågan vid frukosten angående hur vi sagt angående pluggandet. Då jag själv uppfattat det som om vi bara skulle plugga på kvällen. Och eftersom jag är så sjukt principfast så innebär det för att man pluggar på kvällen och inget annat tillfälle tills någon tar upp frågan. Jag skiter fullständigt i om dom pluggar på morgonen, förmiddagen, eftermiddagen eller på kvällen. Jag ville helt enkelt bara veta. Och så fort jag fått svaret så är det släppt och accepterat. Jag är allt annat än rädd för att ta upp saker och ting jag inte förstår eller skulle vilja ha mer förklarat för mig.
Att jag säger könsord för att jag blir förbannad är allt annat än okej vilket jag ber om ursäkt för.

Överreagerade: Nja den pucken kan jag inte direkt svara på. Just där och då var det sjukt mycket känslor och det var oerhört lätt att brusa upp sig.

Hets: min upplevelse av hets behöver inte vara någon annans upplevelse av hets och jag tror att det är lättast att sätta punkt där.

Nina och jag: Älskar henne till månen och tillbaka. Vi är sjukt lika och framförallt på en front och det är att vi båda vill ha saker sagda som vi känner och sen är det inget mer med det. <3
Medan jag skriver detta inlägg inser jag hur lik jag är min familj. Säger man att man ska ringa på söndag då ska man ringa på söndag och ingen annan dag i veckan. Det lä nog ligga i Lööke släkten det här….

Nu har jag precis landat i Malmö:)) ska ratta runt här i några dagar. Börjar med Helsingborg, Hässleholm och därefter Malmö:))
Se till att få en fantastisk att på veckan. Bara ni som kan påverka det:))

  

  

Ett känslosamt brev…

Hur simpelt är det inte att dra iväg ett sms, slå en signal eller något så vanligt som att bara svänga förbi och tjinga på en person? Hur ofta träffar, pratar eller går ni in på Facebook, Instagram eller någon annan socialmedia för att bara titta till en person? En person som du kanske inte ens bryr dig om, men du gör det bara för att du kan?

Att åka iväg på en längre resa tillåter personen som är iväg att ha kontakt med omvärlden om dom skulle vilja det. Dom kan läsa nyheter och ändå hålla sig relativt uppdaterad i vad som sker i samhället.

Vårt liv på Farmen fick mig inte bara till att tänka om en gång under äventyret, utan det var någonting jag gjorde flera gånger om dagen och även nu i efterhand. Jag tror att jag tagit till mig mer av detta än någonting annat under min medverkan. Jag tror att det beror mestadels på att det var det sista jag trodde var att jag skulle sakna vissa personer så sjukt mycket som jag kom att göra. Jag skyller allt på det där rackarns brevet., men det har självfallet byggts upp under tiden. Jag skrev brevet det absolut sista jag gjorde. Jag bråkade med produktionen för dom ville att jag skulle gå iväg och skriva, men jag vägrade. Tjurade och muttrade som en liten unge när jag  knatade upp till ladan. Jag bävade mig så sjukt mycket, jag ville verkligen inte släppa fram de känslor som jag visste skulle komma till ytan. Det värsta jag vet är att känna mig svag och kärlek är den delen som alltid får folk att vika sig, detta omfattar självfallet även mig. Blir irriterad bara jag tänker på det. Hatar det. Visst det är det vackraste som finns men jag tycker inte om att vara svag.

Jag valde att skriva mitt brev till min Lillasyster Linnéa. Min ögonsten i vardagen och min drivkraft för att aldrig ge upp. Detta är någonting jag nästan aldrig sagt till henne tidigare och när jag väl försökt så har det inte gått fram alla gånger. Jag kände att nu om någon gång så är det värt att chansa. Jag hade endast ett blad och allt annat än möjlighet till att sudda. Jag skulle inte kunna bli störd av någonting förutom kultingarna som skrek under fötterna på mig. Och jag skulle för första gången på länge sätta mig ned och skriva någonting från hjärtat. Jag hade gråten i halsen under hela tiden och när jag väl var klar skulle jag läsa upp skiten. Jag grät som ett barn och hade en kamera i nyllet, det kändes som om ett vilddjur släppts lös:( Som att vara hos läkaren och själv behöva läsa upp ett oerhört jobbigt besked. Jag minns att jag bad om ursäkt till teamet för att jag började gråta så mycket så att jag inte fick fram några ord. Jag fick svaret: det gör ingenting, även jag fick tårar och jag ska ringa min lillasyster så fort jag får mottagning. Det fick mig att pusta ut på något sätt, det kändes som om det var ”normalt” att inte säga det tillräckligt ofta. Låter helt sjukt att läsa men det var typ så min känsla var just där och då.

 

 

Det var så oerhört sjukt att inte ha en telefon, det var inte självaste mobilen jag saknade utan det jag saknade var att ha kontrollen och möjligheten till att vara medveten. Det fina med att skicka brev fick en helt ny betydelse för mig och även om jag inte skickat brev sedan jag kom hem har jag i alla fall skickat julkort i julas:)

 

Note to my self: Det är normalt att visa känslor Camilla. Och att jag insett detta har jag till stor del att tacka Nina för. <3