Hur kändes det första gången jag träffade Robin igen? Vad hände sen? Vart är vi idag?

Haha den ständiga frågan: Är ni tillsammans? Det kommer inte direkt som ett avslöjande, ja vi är ett par idag. 🙂

Ja hur var det egentligen när Robin traskade in på Farmen igen tillsammans med det gamla deltagarna?! Jag minns att Lina konstant pratade om hur allt skulle gå till, hur de gamla deltagarna skulle komma tillbaka, hur tävlingarna var uppbyggda osv. Lina har nämligen slaviskt följt farmen genom alla år medan en annan knappt hängde med på hälften av vad hon sa och ska jag vara helt ärlig förstod jag knappt att jag var med i ett TV program. Hahaha men det hör till en annan historia. Vi hörde i alla fall ett sjukt läte när vi precis hade ätit lunch, jag kikade ut mot korna och var rädd att det var nå fel på dom. Haha det var tydligen Gunnsan som skrek:P Jag kubbade allt jag hade och jag minns hur förvånad jag var över mig själv för att jag sprang så sjukt snabbt med träskor:P Den första personen jag ser är Pillan och strax bakom henne ser jag ett flin jag visste att jag aldrig skulle glömma. Jag tokduckade när Pillan slängde fram armarna, hade hon gjort någon annan manöver hade hon nog åkt på en handbollstackling då jag redan hade mitt mål i sikte. Jag minns hur rädd jag var för den dagen som Lina talat om så sjukt länge. Mestadels var jag rädd då jag inte visste om Robin skulle besvara min kram, om han bara sett det som en liten flint under sommaren eller helt enkelt att han spräckt den bubbla som jag faktiskt fortfarande levde i i nästan en månad till efter det att han hade åkt. I den stunden när jag kutar fram försvann all oro i hela kroppen, det enda jag ville var att få den där kramen som bara han kunde ge. Den där kramen, allt är lugnt, jag är här och vi löser det.

 

Det var mycket som yrade runt i mitt huvud därefter, allt kändes så bra när vi sågs och det hade gått så bra här inne och om någonstans så skulle det väl vara här vi slog ihjäl varandra för att vi gick varandra på nerverna. Men icke, jag såg och lärde känna en Robin utan bekymmer och viktigast av allt: vi jobbade för samma mål. Anledningen till varför det yrades runt så mycket i mitt huve var för att: hur tusika blir det när vi har andra krav på oss, andra människor runt om kring oss som påverkar vår vardag, jobb, vänner, familj och framförallt ens vardag och rutiner? Vi blev alltså kära utan allt kraffs runtomkring oss och skulle därifrån lära känna varandras vardag. Det må låta märkligt; varför skulle ni låta det påverka någonting ni redan har. Jag önskar innerligen att det var så lätt att tänka så, men jag är för medveten,hård  och ärlig mot mig själv för att våga säga att det är inte så enkelt. Att vara medveten, hård och ärlig mot sig själv underlättar ens väg framåt, oftast för att jag inte sätter upp förväntningar och hopp. Vi har tagit allt som det har kommit och jag ler fortfarande varje gång jag tänker på Robin. Metoden kanske inte funkar för alla men för mig har den funkat galant.

Det var skitläskigt att träffa hans familj och ännu läskigare att träffa Robins vänner. För mig är vänner A och O, vänner speglar vem du är och visar vilka personer som respekterar dig och vilka som väljer att stå vid din sida. Familjen är ingenting du väljer, det är absolut någonting som präglar dig i livet men vänner tycker jag säger mer om dig än vad din familj gör i många fall. Därav kändes det som om jag skulle skita på mig första gången jag skulle träffa vännerna, jag ville typ spy. Robin gjorde inte det hela bättre genom att konstant berätta att hans familj och vänner är hans allt för honom:/ Även om han berättade mycket om hur dom var så visste jag att min känsla fortfarande hade det sista ordet. Det märkliga med det hela var att jag var så sjukt orolig trots att jag är medveten om att av 1 000 personer jag träffar är det ca 1 person som jag faktiskt inte tycker om till 100 %. Men eftersom det var en så skev men samtidigt oerhört fin situation vi befann oss i så allt kändes så sjukt mycket viktigare och jag var därav dundernervös inför mötena.

 

Idag är vi tillsammans, vi bor inte ihop och det är mycket för att jag ser ingen anledning till att stressa. Det fungerar toppen att vi bor hos varandra då vi båda har för små lägenheter för att kunna bo två i.

 

Fortsätt skriv till mig om saker ni funderar över, uppskattar det enormt. Jag tycker det bara är kul som sagt:) Hoppas ni fick lite svar i dagens inlägg.